Tomt och ensamt. 

Skrämmande.

Tyst.

 

Sitter här i min lägenhet som nu är alldeles tyst o tom.

Sitter och saknar min älskling som for iväg till Lappträsk.

Denna känsla kommer vara i fyra långa veckor.

Han kommer ju hem på helgarna såklart. Men ändå.

Känner mig liten. 

Jag önskar att jag kunde skärpa mig.

Kunna leva utan rädsla.

Kunna leva självständigt.

Stå på mina egna ben.

Men det är svårt. 

"Vanliga" människor skulle kanske inte tycka att detta är någon big deal.

För mig är det en jätte stor sak.

Att våga bo ensam.

Att våga ta ansvar.

 

Jag måste väl nog bara försöka klara mig.

Bedöva känslorna på något sätt.

 

På tisdag blir jag 19 år. Jippie... eller nåt.

Ska väl no ta hit några kompisar på kaffe.. tror jag.

 

Undrar om jag kommer somna alls inatt.

Har inte sovit en enda natt utan älskling sen han kom från Militären i mars-april nångång.

Och det var ju kanske lite tryggare att sova utan honom när man ännu bodde hemma hos mamma och pappa..

Nu måste jag vara helt ensam. Hela natten. 

Antar att jag kommer krama kissorna hårt...

 

Men... Nu måste jag väl bara skärpa mig!! 

Ska intala mig själv att jag bara e löjlig o överreagerar. 

För så kanske det är. 

inget depp här inte..... typ.

:)