Vaknade imorse som alla andra dagar. Telefonen ringde. Det var mamma. Hon brukar aldrig ringa utan ordentlig orsak.

.."mommo har dött inatt"..

Jag minns inte vad jag svarade. Jag blev kall. Tom. Förstod inte riktigt vad hon menade.

Förstår inte ännu heller, många timmar senare. 

Har varit hem till mammas o pappas i esse ikväll. Jobbigt. 

Jag vill inte "låta det komma", då slutar det inte. Speciellt inte när någon ser. Jag var tyst mestadels ikväll. Skulle jag ha öppnat munnen och pratat mera om det skulle jag ha ramlat ihop på stället. Av sorg.

 

Jag var med Anton förra veckan och hälsade på hos mommo o moffa. De var glada att vi kom. Båda verkade relativt pigga. 

Förr, för några år tillbaks, när min ko Taika fortfarande var i livet, var jag hos mommo o moffa varje dag under sommarloven. Alltid kul att fara in o prata o dricka saft efter att man varit hos kossorna. Mommo var alltid så underbart glad och positiv. Hon frågade varje gång hur Taika mår. Hon var riktigt imponerad över att vi kunde rida på henne. När man kom in dit plockade hon jämt fram massa bullar o kex, fastän vi bara ville ha vatten. 

 

 

När jag bodde på ungdomshemmet i Lillkyro fick jag alltid julkort och grattiskort på posten av henne. Hon kom ihåg mig. Jag har också fått en riktigt fin ljuslykta av henne. Det är ett fint sätt att minnas henne, med ljus och värme. 

 

Jag har aldrig varit med om döden förut. Den som stått mig närmast och inte är i liv längre var min ko. Henne har jag inte kommit över ännu.

Varför bryr man sig inte mer om det man har? Det kan ta så kort tid innan någon försvinner från en. 

Jag är lessen på mig själv att jag inte varit och hälsat på mommo och moffa oftare sen Taika dog. 

 

Idag har alltså varit en jobbig dag. Men jag har haft ridlektion vid Stall kvarnbacken. Jag tyckte att jag skulle få lägga tankarna på annat, en timme. Vet inte om det är rätt eller fel.. 

Men jag tror att mommo förstår. Det var en superbra ridlektion, hästen fungerade riktigt bra.

Det kändes bättre efteråt. 

 

Nu sitter jag här. 

Vet faktiskt inte om jag skall gråta. Eller bara fara och sova. 

Jag är lite rädd för hur jag reagerar när jag på riktigt fattar att mommo är borta.. Det kan bli ikväll. Imorgon. Om en vecka. Det vet jag inte..

 

Men jag är säker på att hon har det bra nu. Hon kanske sitter och ser ner på mig från himlen just nu, tillsammans med Taika... :) <3

 

Tack mommo, vi ses senare ! <3