Jul och nyår är över.

Nu är det plötsligt 2014..

Kanske blir det ett bra år, kanske inte. 

 

Julafton spenderades först i terjärv hos Antons familj, sen hos min familj i esse. Fina presenter och god mat fick vi!<3

 

Igår på nyårsafton blev vi bjudna på middag till Linda och Anders. Ojj va gott!! Sen for vi till stan och umgicks me vänner.

 

 

 

 

På lördag är det begravning..

Jag har fortfarande inte riktigt fattat allt..

Men jag har en svag aning om att det är nån sorts försvarsmekanism i mitt huvud som gör att jag inte.. mår dåligt...

Har knappt gråtit. Tvärtom har jag varit glad , pigg och uppåt.. 

Det känns också fel.

Själviskt.

 

Vi sjöng ut henne i kyrkan förra lördagen.

Jag hade bestämt mig för att inte gråta.

Jag klarade det. 

Jag vågar inte gråta. 

Inte inför sådär många människor. Jag vet att jag tänker på fel sätt, och jag tycker det är bra att gråta.

Men mitt problem är att jag inte direkt gråter, jag får sån ångest av sorg, så om jag skulle "låta det komma", skulle jag nog ramla ihop på marken. och bara skrika. 

Det är sällan jag "bara gråter". 

 

 

Min mommo var den bästa mommo som man kan ha!

Hon e finast av alla änglar, det vet jag! <3

 

Hittade dessa bilder på datorn och redigerade lite.

Första bilden är på min konfirmation. 

Andra bilden är från midsommar, minns inte vilket år.

 

<3 <3 <3

 

Vaknade imorse som alla andra dagar. Telefonen ringde. Det var mamma. Hon brukar aldrig ringa utan ordentlig orsak.

.."mommo har dött inatt"..

Jag minns inte vad jag svarade. Jag blev kall. Tom. Förstod inte riktigt vad hon menade.

Förstår inte ännu heller, många timmar senare. 

Har varit hem till mammas o pappas i esse ikväll. Jobbigt. 

Jag vill inte "låta det komma", då slutar det inte. Speciellt inte när någon ser. Jag var tyst mestadels ikväll. Skulle jag ha öppnat munnen och pratat mera om det skulle jag ha ramlat ihop på stället. Av sorg.

 

Jag var med Anton förra veckan och hälsade på hos mommo o moffa. De var glada att vi kom. Båda verkade relativt pigga. 

Förr, för några år tillbaks, när min ko Taika fortfarande var i livet, var jag hos mommo o moffa varje dag under sommarloven. Alltid kul att fara in o prata o dricka saft efter att man varit hos kossorna. Mommo var alltid så underbart glad och positiv. Hon frågade varje gång hur Taika mår. Hon var riktigt imponerad över att vi kunde rida på henne. När man kom in dit plockade hon jämt fram massa bullar o kex, fastän vi bara ville ha vatten. 

 

 

När jag bodde på ungdomshemmet i Lillkyro fick jag alltid julkort och grattiskort på posten av henne. Hon kom ihåg mig. Jag har också fått en riktigt fin ljuslykta av henne. Det är ett fint sätt att minnas henne, med ljus och värme. 

 

Jag har aldrig varit med om döden förut. Den som stått mig närmast och inte är i liv längre var min ko. Henne har jag inte kommit över ännu.

Varför bryr man sig inte mer om det man har? Det kan ta så kort tid innan någon försvinner från en. 

Jag är lessen på mig själv att jag inte varit och hälsat på mommo och moffa oftare sen Taika dog. 

 

Idag har alltså varit en jobbig dag. Men jag har haft ridlektion vid Stall kvarnbacken. Jag tyckte att jag skulle få lägga tankarna på annat, en timme. Vet inte om det är rätt eller fel.. 

Men jag tror att mommo förstår. Det var en superbra ridlektion, hästen fungerade riktigt bra.

Det kändes bättre efteråt. 

 

Nu sitter jag här. 

Vet faktiskt inte om jag skall gråta. Eller bara fara och sova. 

Jag är lite rädd för hur jag reagerar när jag på riktigt fattar att mommo är borta.. Det kan bli ikväll. Imorgon. Om en vecka. Det vet jag inte..

 

Men jag är säker på att hon har det bra nu. Hon kanske sitter och ser ner på mig från himlen just nu, tillsammans med Taika... :) <3

 

Tack mommo, vi ses senare ! <3

 

Tomt och ensamt. 

Skrämmande.

Tyst.

 

Sitter här i min lägenhet som nu är alldeles tyst o tom.

Sitter och saknar min älskling som for iväg till Lappträsk.

Denna känsla kommer vara i fyra långa veckor.

Han kommer ju hem på helgarna såklart. Men ändå.

Känner mig liten. 

Jag önskar att jag kunde skärpa mig.

Kunna leva utan rädsla.

Kunna leva självständigt.

Stå på mina egna ben.

Men det är svårt. 

"Vanliga" människor skulle kanske inte tycka att detta är någon big deal.

För mig är det en jätte stor sak.

Att våga bo ensam.

Att våga ta ansvar.

 

Jag måste väl nog bara försöka klara mig.

Bedöva känslorna på något sätt.

 

På tisdag blir jag 19 år. Jippie... eller nåt.

Ska väl no ta hit några kompisar på kaffe.. tror jag.

 

Undrar om jag kommer somna alls inatt.

Har inte sovit en enda natt utan älskling sen han kom från Militären i mars-april nångång.

Och det var ju kanske lite tryggare att sova utan honom när man ännu bodde hemma hos mamma och pappa..

Nu måste jag vara helt ensam. Hela natten. 

Antar att jag kommer krama kissorna hårt...

 

Men... Nu måste jag väl bara skärpa mig!! 

Ska intala mig själv att jag bara e löjlig o överreagerar. 

För så kanske det är. 

inget depp här inte..... typ.

:)